Ny årsdag - igen
Ofta tänker och tycker vi att Kristin lämnade oss alldeles nyss. Alltför väl kommer man ihåg tiden kring hennes plötsliga hjärtstillestånd och dagarna fram till hennes död. Mer än en gång har dessa dagar spelats upp för vårt inre och jag kommer ihåg väldigt mycket av det som hände på ett sätt som ju är ganska vanligt när "stora" saker händer. Var man var och vad man gjorde när man fick reda på det. Själv var jag ju i Italien med min skola. På kvällen hade vi en medeltidsfest och vi njöt i fulla drag, som det heter. På flyget på väg till Italien minns jag att jag tänkte: man kan inte ha ett bättre jobb än jag har. Förutom det vanliga arbetet i skolan arbetade jag också med det internationella samarbetet vilket ju innebar att jag fick resa en hel del. Bara de senaste 4 månaderna hade jag varit till Danmark och Indien och nu var jag i Italien. Det är väldigt lång väg hem från Italien. Det var antagligen den längsta natten i mitt liv. Inte heller vågar jag tänka att jag har det bra. Får nästan ånger när jag gör det.
När jag for iväg på någon resa sade Kristin ofta: "Pappa - du får inte dö" och oftast svarade jag då: "inte du heller". Vid just det här tillfället sa hon inte det. Det har jag också funderat över.
När man tänker på hur många dödsdagar och födelsedagar vi har gått till graven känns det som om det är väldigt länge sedan Kristin gick bort. I våra minnen och våra sinnen lever hon kvar. För evigt!
När jag for iväg på någon resa sade Kristin ofta: "Pappa - du får inte dö" och oftast svarade jag då: "inte du heller". Vid just det här tillfället sa hon inte det. Det har jag också funderat över.
När man tänker på hur många dödsdagar och födelsedagar vi har gått till graven känns det som om det är väldigt länge sedan Kristin gick bort. I våra minnen och våra sinnen lever hon kvar. För evigt!
posted by Lars-Göran | måndag, april 06, 2009
2 Comments:
Hej Lars-Göran och Gunnel. Jag har tänkt på er mycket och följt både minnessidan och bloggen ända från början. Jag minns så väl när våra döttrar började leka med varandra. Det var när vi byggde radhuset på Aspenvägen. Det var min Malin och eran Malin, som var som små damer med sina dockvagnar, kunde gå runt och flanera hur länge som helst. Alltid ordning och reda. Sen har vi Madeleine och Kristin, två små busiga "pojkflickor" som inte stördes av lite smuts på byxan, dom cyklade runt i full fart eller hängde upp och ner i klätterställningen, ibland låg dom och smög i någon buske och alltid med bus i ögonen. Det är länge sen och mycket har hänt. Jag kan inte förstå vad ni gått igenom - ibland tror jag det - men sen kommer jag snabbt till insikten att det är klart jag inte kan förstå - jag har inte gått igenom det ni gjort. Men jag känner med er och tänker på er Kristin och tänker att det hade kunnat hänt min Madeleine, dom här två busiga tjejerna var så lika på något sätt. Ta hand om er - jag tänker på er
Kram Maria
jag beklagar verkligen sorgen, jag minns då jag första gången då det hände kom in på hennes lunar sida och såg detta jag tror jag grät så mycket som om jag kände henne,hon verkade ha ett stort hjärta vilket jag tror att hon hade också jag till och med fick mina vänner att gråta ..jag beklagar sånt här borde inte få hända
Skicka en kommentar
<< Home