Kristin i våra tankar

Den 6 april 2003 tvingades vår dotter Kristin Aasa lämna oss, alldeles alldeles för tidigt. Föräldrar ska inte behöva uppleva sina barns död. Under åren som följer far många tankar genom våra huvuden. Upplevelser bearbetas och erfarenheter lagras. I den här bloggen försöker jag förmedla en del av våra tankar i tiden efter Kristin.

Pappa Lars-Göran

onsdag, november 07, 2007

Vingar av Glas

Jag läste kommentaren av "Vingar av Glas" i det förra inlägget och får bara bekräfta det du skriver. Det är svårt att förstå smärtan innan man upplevt den. Att förlora ett syskon när man är 16 är inget man önskar någon annan. På väg ut i livet med en massa förväntningar och förhoppningar. Då tror man att man är osårbar och så händer det som inte kunde hända. Tyvärr vet jag alltför väl hur det känns. När jag var 16 dog min yngsta bror Johan. Han drabbades av Leukemi och hann aldrig fylla 7. Min tröst till "Vingar av Glas" är dock att alla dina förväntningar och förhoppningar blir en livskraft som kommer att ge dig kraft som tar dig framåt. Det kommer att vara tungt en tid men det kommer också glada stunder som ger dig energi och hopp om framtiden. Kristins syster Malin var också 16 när hennes syster och kompis rycktes bort och mycket av det som händer runt Malin kan jag känna igen.

Sorgen har dock två sidor och den ena är den gemensamma sorgen i familjen eller klassen eller laget men vi har alla en individuell sorg också. Vi reagerar väldigt olika och det är inte alltid så lätt att förstå för de runt omkring. Tålamod och lyhördhet är väldigt viktiga egenskaper i det gemensamma sorgearbetet.

"Vingar av Glas" - vill du, eller någon annan, skriva direkt till oss kan du göra det på kristin@asa.pp.se

1 Comments:

Blogger vingar av glas said...

jag försöker varje dag tänkta att hon är på ettbättre ställe nu, att hon har det bra.
Men det är svårt. Min syster blev överkörd utanför sin skola, jag var på väg dit för att möta henne. så jag var alldeles runt hörnet när jag hörde tjutande bromsar och ett barns skrämda skrik. när jag kommer fram till vägen och ser min syster ligga där kunde jag inte faörstå det, det kunde liksom bara inte vara sant. en det var det. och de få minutrarna innan ambulansen kom så låg hon i mitt knä, hon var vid medvetande men väldigt illa skadad. jag satt där och höll hennes hans, sjöng för henne och pratade med henne. sen när ambulansen kom så åkte jag med i den. hon höll hela tiden min hand krampaktigt och sa att jag inte fick lämna henne. och allt jag kunde göra var att skaka på huvudet, för klumpen i halsen var så stor att jag nu inte förmådde mig att prata. väl inne på akuten så skriker min syster plötsligt till och ambulansprersonalen stannar upp. hon viskar något som ingen verkar kunna uppfatta, sen rullas hon vidare in till operationen. hon dog tre minuter efter att jag lämnat henne. min älskade syster dog utan att jag var där, jag lämnade hennes sida bara för en kort stund och det räckte för att hon skulle försvinna för alltid.
jag hade inte haft en tanke på att ringa mamma innan, det hade ju varit så hektiskt. men nu gjorde jag det.
det blev ett kort men plågat samtal. hon svarade med orolig röst för att vi inte hade kommit hem ännu. jag villste inte vadja skulle säga .. det blev: " mamma.. hon är borta. jag lämnade henne, det var mitt fel. jag lovade henne,. och nu är hon död.."

min mamma slängde bara på luren, det var näst sista gången jag pratade med henne. hon såg det som att det var mitt fel, att om jag hade skyndat mig så hade hon aldrig sprungit över vägen själv. så min mamma vill inte ha någon kontakt med mi längre.hon sa att den dagen som jag kunde få jennie tillbaka till livet, då kunde hon kanske tänka över att träffa mig igen.

så jag sitter varje dag och funderar på vad som hade hänt om jag hade skyndat mig lite mer den där dagen.hade hon levt nu då? eller hade jag varit den som blev överkörd? jag vet inte, och det är en sorts tröst att inte veta faktiskt. jag lovade jennie att aldrig lämna henne, och även om det är ofattbart svårt så föröker jag tänka att jag inte svek det löftet, för hon finns ju ständigt i mina tankar och i mitt hjärta. så hon är ju alltid hos mig.

men där hon är nu har hon det bättre, det vet jag. och jag får träffa henne igen när jag också hamnar där. men tills dess är det kirrin som får hålla ett vakande öga på henne, då kan inget hända.
Jag måste säga det också, jag saknar kristin jag med, ochjag vet många fler som gör det. men att förlora en vän, det är tungt, men det lägger sig. men att förlora en i familjen, det är som att förlora en del av sig själv. så nu förstår jag verkligen hur mycket ni plågades. tack för svaret, tack så oerhört mycket.

19 november 2007 kl. 08:37  

Skicka en kommentar

<< Home